Klockan är nu halv tre och jag klassar mig själv som klar för inatt. Jag har faktiskt varit ganska duktig. Skrivit mitt tal och gjort anteckningar och läst om Antiken. Imorgon tar jag datorn med mig till skolan samman med danskläder till Lindy Hopen och gör mitt tal, diskuterar med Kevin om redovisningen och allt kommer att lösa sig. Precis som vanligt.
Och talet är kanske inte det bästa… Men vafan, det är ju bara ett test inför nationella, jag kan lika gärna få IG, det ska inte påverka mitt framtida betyg. Fast, precis som du tänker, jag kommer inte att godta ett VG, eller G, eller IG som betyg imorgon heller. MVG är det enda som gäller. Och får jag inte det, har jag misslyckats. Vilket jag kommer att göra imorgon. Haha. Här får ni mitt pm på vad jag ska prata om imorgon:
Mina textval: ”Jag blir stressad av att leva upp till bilden av mig själv” & ”Recension av Pans Labyrint”
Jag har otroligt höga krav på mig själv och jag lever efter att vara bäst i allt är det enda som gäller. I en intervju säger Carolina Gynning att hon blir stressad av att leva upp till bilden av sig själv, och det är exakt så jag kan känna. Som t.ex. idag är jag här, fastän jag är alldeles för förkyld och borde ligga hemma i min säng och sova, men alla ser mig som den duktiga flickan som alltid är närvarande och som gör sina uppgifter i tid, och jag vill helst ha det så. Jag vill vara duktig, jag vill vara bäst, det är det som ska vara min verklighet.
Det är här min andra valda text kommer in i sammanhanget, med i häftet fanns också en recension av filmen Pans Labyrint, som jag har sett. Filmen handlar om en flicka som tvingas flytta upp i bergen med sin sjuka höggravida mor, till hennes elake styvfar. Det spanska inbördeskriget är över, men tiderna är hårda och styvfadern driver en fascistisk kamp mot de som gått emot hans vilja.
Flickan heter Ofelia och hon finner sig vara en reinkarnation, alltså en pånyttfödelse, av prinsessan Moanna. Men för att bevisa att hon verkligen är Moanna måste hon utföra tre svåra uppdrag som hon får av Pan, en faun som lever inne i en labyrint utanför det nya huset i bergen. Uppdragen kan tyckas vara en ren fantasilek i flickans drömvärld för att försöka förtränga det hemska som händer i verkligheten, lika mycket som det kan vara hennes försök att leva upp till bilden av sig själv. Hon vill vara prinsessan Moanna som klarar av alla svåra uppdrag, som kan ta hand om sin mor med mycket dålig hälsa, som kan rädda världen från hennes hemske styvfar och hon vill vara den som alla älskar.
För att binda ihop det hela går vi tillbaka till den första texten där Carolina säger att hade hon haft en bättre självkänsla skulle hon inte ha gjort vissa destruktiva saker i sitt liv. Hade Ofelia haft det hade hon kanske litat på att hennes mor älskade henne även om hon inte var någon prinsessa, och hade jag haft en bättre självkänsla hade jag litat på mig själv att klara av att få högsta betyg även om jag sjukskriver mig när det behövs.
Men samtidigt behöver man kanske de här små destruktiva ”uppdragen” för att kunna leva upp till det man vill vara, det är kanske den lilla uppoffringen som ger en motivation att fortsätta vara sin fantasi- och drömpersonlighet.
Och varför denna positiva anda? Jo, för att jag har världens bästa pojkvän som kan dra ur mig ur en av mina mest återkommande åkommor; ogripbar prestationsångest.
Jag älskar, älskar, älskar Niklas Berg.
Jag är så lycklig.
julietjuliet
juliet. 