Dag Två: Din första Kärlek.

På något sätt är ju varje ny kärlek en första kärlek.
Jag tycker aldrig att det är på exakt samma sätt, om än liknande. Nåja, min första första kärlek tog sin plats i Moskosel*. Jag var tolv år, gick mitt sista år på mellanstadiet och framför mig väntade livet, det coola livet, högstadiet.

Men riktigt där är vi inte än. Först ska det komma en viss Ludvig på besök. Han var från Enköping, kom för att hälsa på sina kusiner och även sin far, som alla bodde i Moskosel.
När han entrade skolgården mitt under en eftermiddagsrast i vårsolen spred sig som ett sus och alla började viska.
Så fort jag såg honom tyckte jag att han var det snyggaste jag någonsin lagt mina tolvåriga-stackars-gröna-ögon-som-sett-på-samma-gamla-uttjatade-skolkamrater-i-åratal på. Han såg ut som en ynlig Kurt Cobain!
Jag minns att jag sprang genom hela skolan för att få tag i min bästaste bästis, Kajsa. Nowhere to be found givetvis.

Till slut slår det mig att hon har träslöjd nere i källaren, så dit bär det av. När jag når henne häver jag genast ur mig nyheten att det står EN HELT NY kille på skolgården.
Sedan börjar stora uppmärksamhetskrävandet och lura sig med på allt kring honom [spela 21:an lite för många gånger, cykla förbi utanför hans hus utan anledning, cykla förbi hans kusiners hus helt utan anledning, alltid hänga där han håller till m.m.].
Två dagar senare kysser vi varandra för första gången i Kajsas trädkoja och blir på samma gång ett par.
Den var helt svindlande, den där tiden vi hade.
Jag tror inte att vi åt något alls, max en gång per dag, vi levde på kärleken, levde av varandra och aldrig någonsin har jag väl haft så mycket energi.
Allt var så nytt och spännande då.
Han fjorton och jag tolv. Många dörrar öppnades.


[ungefär i den här sortens vy såg jag honom för allra sista gången…när jag tog tåget och flyttade ifrån Akkajaur/Moskosel och började ett nytt liv i södra Sverige.]

*Ett litet, litet samhälle i norra Norrland, cirka fem mil untanför Arvidsjaur, om det säger er mer? Mitt inne i djupaste skogarna i Lapplands inland i alla fall [oj, vad många i:n det blev].

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Les Jours.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s