Fyra av fem.

Innan evenemanget gick av stapeln gjorde jag en önskelista över vilka låtar jag helst skulle vilja höra. Den lyder som följer;

Det dom Aldrig Nämner
Jag vet vilken Dy Hon varit i
Shelley
Saknade te Havs
Dom där jag Kommer från

Man måste Dö några gånger innan man kan leva
Uppsnärjd i det Blå
Magiskt men Tragiskt
Jag var bara inte gjord för dessa dar
Nu kan Du få Mig så Lätt
Minnen av Aprilhimlen
Här kommer Lyckan för Hundar som oss
Det är så Jag säger Det
Brännö Serenad
En Midsommarnattsdröm
Hurricane Gilbert
Gårdakvarnar och Skit
Klubbland

Jag hatar att jag Älskar Dig och jag älskar dig så mycket att Jag Hatar Mig
Precis som Romeo
För sent för Edelweiss
Jag vet inte Vem Jag Är men jag vet att Jag Är Din
Kärlek är ett Brev skickat Tusen gånger
Tro och Tvivel
För en Lång Tid

De fetmarkerade är dem jag faktiskt fick höra, slita hjärtat och skrika i takt med. Och vi kan också tillägga 13, Gullbergskaj, Kom Igen Lena, Känn Ingen Sorg, Du är Snart Där, Jag har Varit i Alla Städer, Vi två, 17 år [som sagt], Ramlar, River en Vacker Dröm. Tror att jag fick med alla där.

Det tråkiga med Håkan är att han envisas med att spela Lena och Ramlar till exempel, särskilt Lena är jag personligen ganska trött på. Jag förstår å andra sidan att han gör det, den allmänna publiken kräver det och säkert en del inbitna fans också. Men jag hade hellre dansat loss till Uppsnärjd i det Blå eller Förhoppningar och Regnbågar… Fast kanske är det dels tack vare Lena-låtarna som stämningen blir helt obegripligt euforisk och hela arenan gungar i synkroniserad jämfotadans.

Fastän jag var besviken över att inte få höra Det dom Aldrig Nämner, är jag en mycket nöjd besökare. Håkan är alltid Håkan och jag älskar honom. Det finns ingen artist som får mig att känna så många saker på en och samma gång när han spelar, ingen som kan sätta mig i en sådan trans.
På grund av att jag bokade biljetterna så sent [för att jag inte kunde bestämma mig i tid om jag skulle gå i Göteborg eller här] hade jag sittplats och trots att jag satt där utan medhavt sällskap sjöng och grät och dansade jag.
Det märktes att jag var lite malplacerad uppe på läktaren. Ett hängivet fan ska ju inte sitta där och sjunga med i vartenda ord bredvid två fjortis-Håkan-”lovers” som börjar gissa på vad det kan vara för låt när Sporsén kommer in och spelar introt till Nu kan Du får Mig så Lätt.

Höjdpunkterna får jag säga var; Dom där jag Kommer från [ett alldeles utmärkt sätt att inleda konserten], Tro och Tvivel [den är så jävla bra, jag glömmer det så lätt], Jag vet inte vem jag är [jag skriksjunger med och den laddar liksom ända från tårna och känns i hela kroppen, fantastiskt!], Kärlek är ett brev [aldrig har den talat så till mig som den gjorde igår], Midsommarnattsdröm [alltid lika peppad till den!], Magiskt men Tragiskt[älskade, älskade favoritlåt] och Shelley [talade sitt enkla språk, så sjukt bra]. Fantastiska Håkan. Jag vill göra om. Jag vill gå igen. Jag vill att det aldrig ska ta slut.
Tack älskade Håkan.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i La Vie, Mes Favoris. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fyra av fem.

  1. Sofie skriver:

    åh. jag håller med dig totalt! det var underbart bra, men hade också velat höra Det dom Aldrig Nämner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s