Snömannen.

I måndags efter att jag slutat jobbet delade de ut deckare precis utanför Östermalmshallen. Det var ”Snömannen” av Jo Nesbø, när jag gick förbi, med min mat i ena handen och jacka i andra tackade jag nej. Tänkte att jag ändå inte skulle läsa den och verkligen inte behövde fylla på mitt lager av saker här hemma.
Men så är det den där lilla bokälskargenen [som för övrigt fick mig att fiska upp böcker nere i trappuppgången där någon ställt stora kartonger med texten ”Varsågod” skrivna på, kan inte låta klåfingerheten stilla sig] i min kropp som inte kunde låta sig nedslås. Så när de erbjöd mig ett exemplar en gång till nappade jag till mig ett.
Och liksom för att dölja meningslösheten i att ta emot en bok som ändå bara kommer att hamna i en flyttlåda –eftersom jag inte har plats i min ickeexisterande bokhylla-, tänkte jag att jag lika gärna kunde börja läsa den lite smått.

Det är jag glad att jag gjorde. För den var bra. Till och med riktigt bra.
Dessutom är den fylld med Norgereferenser som inte direkt lugnar min längtan efter Bergen, men ändå gör att det känns som att nästan vara på plats.
I min fiktiva värld, eller snarare Jos.
Det han målar upp är så spännande och obehagigt.
Igårkväll, när jag hade läst klart och skulle somna…ja, då var huvudet fullt av skräckbilder, spänning och lite smått panik. Inte så klyftigt av mig att sluta mitt i nervryckande äventyr, men när i stort sett hela boken är sådan är det ganska svårt att undvika.
Jag kramade Shosanna, som låg i min famn, hårdare och hårdare. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag blundade och hela kroppen skakade av rädsla, bokstavligt och fysiskt talat! Helt otroligt.
Jag låg där och blundade, kramade katten, skakade och inuti huvudet skrek jag. Jag skrek så högt därinne att jag trodde att jag faktiskt skrek på riktigt. Det var därför jag väcktes ur mitt mardrömsliknande frossatillstånd av mitt eget mentala vrål. Jag fick tvinga mig själv att tänka på packlistor inför London för att jag skulle kunna somna.

Antingen är det en superbra bok och författare eller så är jag alldeles för lättpåverkad och har alldeles för lätt att leva mig in i saker. Eller så är det en kombination.
Vad tror ni?

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s