Vem åt geléhjärtat?

Jag är så sjukt trött. Ska gå och lägga mig. Men först ska jag ringa om en lägenhet. En liten, liten sak utan kök i Aspudden. Där ska jag bo maj-september. Sedan får vi se.

Jag var väldigt förvirrad när jag var i Göteborg. Jag kunde liksom inte riktigt förstå var jag egentligen var. Det kändes som hemma, men så kom jag på hela tiden att jag inte var i Stockholm. Att när jag vandrade ut från Beatas hus skulle jag inte mötas av varken Sergels Torg eller Medis. Det är märkligt. Det kändes som Stockholm och hemma och så var det inte det.

I Alingsås kände jag mig som en outlaw. Stirrande bybor och alltid en längtan att komma därifrån i bröstet.

En liten trygg stund fick jag i alla fall i ett par timmar hos Niklas i Ängabo. Jag var inte förberedd på hur min kropp skulle reagera på att besöka det gula, lilla huset igen där jag spenderat så många timmar i mitt liv.
Det luktade precis som det alltid har gjort. Allt var precis likadant. Inte precis förstås, men känslan av att ingenting har förändrats. Och inuti den känslan ligger en känsla av att det visst är något som har ändrats, något som fattas, något som ligger och skaver lite.
Jag hade inte mer än stängt dörren innan mina ögon kastade ut tårar. Det var så många känslor laddade vid det hemmet. Jag smög runt lite och tog in hela alltet. Det var skönt och grov ångest på samma gång. Så konstigt. Det var som att det jag inte hunnit gråta över äntligen fick komma ut. På rätt ställe.

Det var en befrielse att träffa Niklas efter allt som har skett sedan han var här i februari och hämtade sina saker.

Med vissa människor är det liksom alltid samma sak. Det spelar ingen roll hur lång tid det går mellan man ses. Det är alltid som att det var igår. Man kan prata precis som man alltid har gjort. Det blir aldrig jobbigt och stelt, det blir aldrig tryckande. Jag tror att jag har två sådana personer, Beata och Niklas.
Orden bara rinner ur munnen på oss när vi ses. En sådan självklarhet.

Nu ska jag packa ur väskan, så att Nettan kan få tillbaka den imorgon. Sedan ringer jag om lägenheten och sedan borstar jag tändera och sedan lägger jag mig och läser och sedan kommer Rabii och sedan ska jag äntligen få sova. Sedan, sedan, sedan.

Jag tror på att tiden löser allt.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s