Nostalgia Locomotive, it gives you a hell of a ride.

Jo, alltså jag lever… Det är bara det att jag har liksom tröttnat på internet. Nej, det har jag verkligen inte. Men det enda jag gör på internet är att läsa och titta på saker. Bloggar, bilder, facebook, blablabla. Jag åstadkommer ingenting själv. Jag bara tittar och läser. Lägger någon fånig kommentar en enstaka gång här och där.
Så jag tänkte att det skulle vara lägligt med en julhälsning såhär i vintertider. Det är bara tjugotvå dagar kvar till julafton och jag och Niklas vet fortfarande inte om vi kommer till London eller inte. Vi vill så gärna fira julen där. Det hade varit så romantiskt.

Mina barndomsvänner Lisa och Kajsa har varit här i helgen. De bodde hos sina kusiner i Tullinge.
Jag och Kajsa har varit tightare än några andra vänner någonsin varit.

Sist jag träffade henne var för fyra år sedan, då hade det gått lite drygt två år sedan gången vi sågs innan dess, och det var så lång tid sedan jag flyttade ifrån Lappland. Då var jag femton år, dreads i håret, rebellisk i själen och aj, vad dåligt jag mådde. Det var början på min depression, mina hemska år av självförföljelsemani. När jag träffade henne den gången var jag alldeles för uppe i mig själv för att inse överhuvudtaget någonting alls och inte uppskattade jag på samma sätt som jag kunde att hon var där och hälsade på mig. Istället tjuvrökte jag på Alingsås Lilla Torg och var ungefär coolast [läs ledsnast] i världshistorien.
Saker och ting har förändrats sedan dess och jag hatar inte mig själv längre.

Jag mötte Kajsa och Lisa på perrongen på Fridhemsplan och grät lyckotårar.
Vi umgicks i två dagar och vi pratade många gamla minnen, saker som jag inte tänkt på på så många år. Minnen som inte varit glömda, utan som bara lagrats och dragit åt sig ett tunt lager damm. På en liten plats inne i mitt hjärta, nära min själ.
Jag vinkade av dem på perrongen på centralen och höll inne mina tårar tills tåget rullade iväg. När jag inte kunde se deras vinkande händer från fönstret längre släppte jag ut mina saknadstårar.
Jag stod där och hade ingen aning om när jag skulle få se dem igen. Jag vet fortfarande inte.

Vi måste lära känna varandra på nytt och när, hur, var ska vi göra det?

Och som Kajsa sa; ”…men jag hittade henne först, live.”
Jag har känt Kajsa sedan jag var sju år, det är tolv år sedan.


Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nostalgia Locomotive, it gives you a hell of a ride.

  1. Niklas skriver:

    Vad fint du skrev Julia, blev nästan ledsen jag med! Du är fin.

  2. frida skriver:

    verkligen fin klänning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s