Ett tidsfördriv att leva för.

Idag har jag haft omkring tre timmar fri tid. Jag skippar allt det onödiga i l’école. Ändå har jag bara läst lite, lite, lite grann om romersk mytologi och jag ska skriva och lämna in ett arbete om det här på torsdag. Ytterst intressant. Det är som om jag inte riktigt tar det på allvar. Som om jag aldrig tar skolan på allvar, fastän jag skulle dö vid åsynen av ett VG. God, I need help.
Nåja. Orkar inte bry mig. Jag fortsätter som jag alltid har gjort och drömmer mig bort.

Sitter hemma hos Pickläss, han gick vid kvart i åtta imorse, tror jag. Jag är alltid i någon sorts dvala, halvt omedveten om vad som händer när han går upp före mig och jag fortsätter sova. Jag vet inte om det jag minns är sant eller dröm, och jag vet inte om jag kommer ihåg allt, eller kommer ihåg rätt. Mycket märkligt. Naturligt såklart.
Igår kväll läste jag högt ur ”Harry Potter och Fenixorden” för hohom, det var vid den boken han gav upp läsningen. Obegripligt. Böckerna är så sjukt bra. Mysigt att läsa om dem.
Jag minns den tiden, i femman, sexan, då jag var helt besatt av Harry Potter, hade Hermione-docka, klistermärken, böcker, extragrejer, godis, spel, allt handlade om Harry Potter. Jag spelade ett spel som gick ut på att svara rätt på frågor om det som händer i böckerna. Jag vann varje gång.
Jag och min vän Sara, som bodde på Drottninggatan i Stockholm på den tiden, sprang runt på gården och lekte. Hon var Cho Chang och jag var naturligtvis Hermione Granger. Jag minns att jag på allvar trodde att jag var Hermione.
Där på gården hade vi flampulver, trollstavar, vi mötte Harry och Cedric, Ron, Fred och George. Allt fanns i vår lilla värld. Vi kunde flyga på våra kvastar, vi kunde besegra magiska varelser och vi hade allt som finns med i de fantastiska böckerna. Allt det där var så verkligt! Jag är så lycklig att jag faktiskt lekte i den åldern också. Det var förstås i Stockholm hos mamma, där jag kunde slappna av och slapp vara mamma Julia. Elvis var någon annanstans och jag behövde inte oroa mig för om han hade fått i sig mat eller inte. Jag visste att det fanns med en riktig förälder som tog hand om det där. Jag var Hermione.

Niklas, nu tycker jag att du kan komma hem och kramas innan jag måste ta tåget till mattelektionen.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett tidsfördriv att leva för.

  1. fille skriver:

    juliet! idag var exakt varenda liten jävla lektion inställd. och klassen brusade upp i stark ilska gentemot världen. därmed har suzanne sagt att ”nej, jag ska faktiskt säga att ni får lämna in arbetet om antiken nästa vecka istället!”.

    så du får lite extra tid till mytologin darling. och du missade verkligen ingenting :)

    PUSSEKRAM.

  2. julietjuliet skriver:

    Fan, vad najs! I like it. Bara det att det bli dubbelt upp till nästa vecka. Ehe. Jaja, det löser sig. Det löser sig.

    Saknar dig, Fille. Det var mycket länge sedan vi sågs ordentligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s