Julia 1,69.

Hade mitt tal imorse, muntligt nationellt prov i Svenska B. Gjorde allt i all hast i gårkväll, efter bio med Martis [mer om det senare], var jättestressad och tyckte det mesta var värdelöst, att jag inte riktigt kom fram till saken. Men det visade sig att jag hade fetingfel, fick MVG och dagens lycka var gjord. Utpustningen i hela kroppen var frälsande. Skönt att de nationella för den här terminen är över nu. Fastän det alltid bara är att göra dem, känns det alltid som en befrielse när de är över. Så är det kanske med alla prov egentligen. Jag pratade om en text i häftet som handlade om fotbollshuliganer och så om min älskade bok ”Fight Club” av Chuck Palahniuk. Pratade om kärlek också. Det var det som var det viktigaste, kärleken. Att kärleken övervinner allt och påverkar oss människor på ett alldeles underbart fantastiskt sätt. Det är så jag tror.

Igår fick jag en glad överraskning, fröken Martis bjöd mig på bio, ”Patrik 1,5” på Bergakungen för att vara alldeles precis. Hon hade med sig avokado [vilket jag förklarade var god’s gift to the humanbeings, börjar bli rätt mycket som är det nu…], goda indiska små knyten med fetaost inuti [om jag kände smaken rätt], så bjöd hon på biljett, popcorn, choklad och en finfin eftermiddag. Och filmen, vilket mys! Jag tror jag grät var tionde minut för att det var så fint. Också där, kärleken fixar allt! Jag var så lycklig när jag gick ifrån bion, så fint, och precis som Martis själv sa; ”man vill se den igen!”. Härligt att jag äntligen fick se den, har velat se den länge och vilken tur att den var så bra. Tusen tack sköna fröken!

Nu sitter jag på Stadbiblioteket och har precis svarat på basgruppsfrågor om Pompeji och Antikens Rom, parteeey. Innan dess skrev jag ett fem sidor långt brev till Liv. Hoppas att jag kommer ihåg att posta det idag. Hoppas också att Liv inte hinner läsa det här inlägget innan hon får brevet, det är meningen att det ska vara en överraskning. Saknar henne. Vad gör hon där på andra sidan jorden? Eller, ja, på andra sidan Sverige, ute på en öde ö [Gotland]. Alcatraz håller henne fången.

Ska möta Niklas på centralen om tjugofem minuter, så ska vi åka iväg till sista Lindy Hop-lektionen för terminen. Vi hoppas på plats i fortsättningskursen i vår. 12 måndagar har gått fruktansvärt fort. Hinner jag leva? Ska jag vara helt ärlig så hinner jag faktiskt det. Jag lever varje sekund jag spenderar med Niklas och andra människor som jag älskar. Så nog lever jag allt.

Nu ska jag försöka hitta en någorlunda passande bild kanske. Får väl se. Finns det en bild här under så hittade jag en, gör det inte det, ja, då fanns det ingen som passade.

Patrik 1,5

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s