Självfobi.

Kan inte sova om nätterna längre och det beror inte på omvänd dygnsrytm.
Somnar inte förrän halv tre, tre, och då har jag gått och lagt mig senast runt tolv. Sedan vaknar jag varje timme ungefär och väntar mig att jag har försovit mig. Jag bara ligger och väntar på att klockan ska ringa. Halvsover, utan drömmar, utan bekvämlighet. Lakanen skrynklar sig, pyjamasen vrider in hela mig som i en kokong. Täcket är för kort, för kallt, för varmt, för obekvämt.
För matt för att orka tända lampan för att läsa något, som kanske skulle kunna leda in mig i sömnens ljuva värld. Jag går och lägger mig och går upp i precis samma stadie, varken tröttare eller piggare.

Idag var jävligt. Förjävligt.
Hösten tar kol på mig.

Respektlösa killar som tafsar utan minsta anledning, utan den minsta tillstymmelse till rätt. Utskällning som leder till falskt förlåt med skitsnack på spanska om psychobitch. Ursäkta mig? Var är världen på väg? Är jag en psychobitch för att jag blir arg, ledsen, förnedrad och skäller ut någon som tagit sin största hand med största kraft på min rumpa? Ja, ni hörde rätt.
Idiot.

Hade funderingar och hade slutligen bestämt mig för att färga håret rött, för att:
1. Jag är trött på den här färgen nu.
2. Det är så mycket billigare med rött, jag kan färga det själv när utväxten trycker på.
3. Mitt hår och min hårbotten kommer att tacka mig i all evinnerlighet.
4. Det är så jävla snyggt.
Men idag var jag tvungen att skjuta de planerna ur världen. Jag ska spela en 61-årig dam i vår slutproduktion och min käre teaterlärare tyckte naturligtvis att det var oh, så förträffligt att jag nästan har grått hår. Och på tal om det!
Nu när vi ska spela så delar vi upp klassen i två grupper, båda grupperna spelar hela pjäsen. Och jag har hamnat i sämsta gruppen. ALLA, ALLA, ALLA, verkligen ALLA av de jag umgås med finns med i den andra gruppen, som inte jag är med i. Det innebär att jag:
1. Aldrig kommer att se de min umgängeskrets i vår, eftersom jag inte kommer att ha tid att se dem på fritiden, jag har ingen fritid.
2. Kommer att spela 10:00 varje dagsföreställning, vilket betyder ett hål fram till i-valet som börjar 15:40 på måndagar och 14:40 på fredagar.
3. Förmodligen kommer att bli ännu mer ledsen i hjärtat.

Dessutom gjorde rollen att jag kände mig ful, manlig, äcklig och grov. Ännu mer än vanligt. Varför kan jag aldrig få vara vacker?
Det säger sig självt, jag är inte vacker.
Åh. Vad jag hatar mig.

Men, men, allt det här fick jag som ett paket på posten efter ännu en natt utan sömn, och all sorg med gråt, ångest och hopplöshet avslutades med ett rumptag från en kille jag aldrig sett i hela mitt liv.
Tack kära, underbara höstdag.

[det här var dessutom bara en sammanfattning av allt, annat skedde också, dåliga saker.
Och ja, jag vet, det är fult med två listor i samma inlägg, but I don’t give a damn right know, couldn’t care less
…]

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Självfobi.

  1. fille skriver:

    julia. jag blir ledsen av att läsa det här.
    jag var superglad över min gruppindelning tills jag såg att du inte var med. och claes verkade vara på ypperligt dåligt humör just den dagen. han skällde på lisa när hon behövde pausa (p.g.a koncentrationssvårigheter) och han hackade på alla som läste fel trots att han gjorde samma sak själv.

    och att du fick den rollen du fick är snarare ett problem. du kommer vara för fin och lysa igenom trasigheten. du får verkligen jobba hårt på att VERKA grov och gammal. annars kommer du inte vara trovärdig. du kanske kan _försöka_ sminka dig ful?
    jag spelar förresten alkis. verkligen kvinnligt och sensuellt.

    och jag vet att det kvittar vad jag säger. att jag kan upprepa hur vacker du är om och om igen utan att du tror på det en endaste liten liten bit. men det betyder inte att jag slutar säga det. sådetså.

    en gång för alla:
    du är så långt ifrån äcklig, manlig och grov man kan komma. du är fin. rolig. uppiggande. jag får massvis med energi när jag träffar dig. och när jag ser dig i korridoren så blir jag oftast lite lugn. vet att det kan bli en bra dag trots allt.
    du är söt när du har din lilla hårtoffsboll på huvudet. du har fina töjningar. fina smycken som dessutom oftast har en liten fin historia bakom sig. är gullig med allt ditt samlande på ditt rum. älskar pesto lika mycket (om inte mer) som jag. jag kan räkna upp hundra bra saker om dig som jag genuint och heligt menar fullt ut. de representerar dig för mig. sedan kanske jag har en skev verklighetsbild. och det kan jag ta, men våga inte kalla mig för lögnare!

    lite av dina dåliga sidor är:
    du har för höga förväntningar på dig själv. och det är bra på sitt vis. men samtidigt hindrar det dig från att förstå hur bra du faktiskt är. det ger dig bra betyg, men till vilket pris? jag har lärt mig efter många om och men acceptera min medelmåttighet och betyget ”VG”.
    en annan dålig sak du gör är att du är så glad alltsomoftast. jag försöker vara lite nere. kanske tycker det är gött att ömka mig själv och fantisera om ett mörkt och dystert liv utan ljus. så kommer du där mitt i mitt mullvadsbeteende och gör mig GLAD?! vad är det för jävla stil.

    ska inte prata mer nuuuuuuuu. men jag har blivit lite småsjuk igen. och snoret vandrar upp till hjärnan som bekant.
    vi ses nog snart my darling juliet<3

    ps. kommentarattackerna á la fille tar aldrig slut. for your information.
    ps 2. jag har också sådana där sömnproblem ibland. att man lever som i ett limbo mellan sömn och ork att göra något. snurrar runt och svettas. mitt tips är varm mjölk med en klick honung i. och öronproppar.
    en gång i tiden när min mamma var väldigt dålig ett litet tag, och inte kunde sova, utan var nevrotisk hela tiden. då fick hon alla sömntabletter i världen utan effekt. men så fort hon fick sömntabletterna i kombination med honung-mjölk-öronproppar-kuren så sov hon som ett barn.

  2. julietjuliet skriver:

    Tack för alla fina orden Fillus, jag är glad att vi har så många vänner gemensamt, så att vi aldrig kommer att slippa varandra. Det är en väldigt betryggande tanke. Nu sitter jag och Niklas på x2000 påväg mot älskade hem- och hufvudstad. En hel vecka blir vi borta och det ska bli underbart. När vi kommer tillbaka sätts det igång på allvar med pjäsen. Ska bli väldigt intressant. Jag kommer att lida. Men, men. I will handle it. Comme habituelle.

    Vi ses då, eller, det kanske vi inte gör… Jaja. PUUUUUUUUUUUUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s