Låt mig dricka thé till förruttnelse.

Vissa dagar känns allt lite sorgilgt och tomt sådär. Jag tror att det är hösten. Varför avskyr jag hösten så? Jag vill inte göra vad jag är ämnad att göra idag. Meningen med mitt liv idag är att göra 62 mattetal, skriva ett tal till svenskan, påbörja ett arbete i Naturen om smittkoppor [ja, jag valde ämnet själv, eftersom jag är så barbarisk, konstig, svart och svår, saker SKALL vara hemska.], påbörja en redovisning om Antiken som jag och Kevin ska hålla, påbörja ytterligare ett arbete om en modern, kvinnlig konstär [jag har valt Orlan] och dessutom svara på fyra frågor om modernismen. När det är såhär mycket på en gång känns allt hopplöst.

Dessutom känner jag mig elak och dum, jag lever kvar i veckan jag spenderade i Flensburg tillsammans med mina älskade norrmän, och med finnarna, och danskarna och tyskarna, och Magnus. Och jag är för otillräcklig för att ge min uppmärksamhet till älskade, älskade Niklas. Jag är så utmattad och trött i hela kroppen. Jag tappar tråden efter en halv mening och undrar vad det var jag pratade om. När lärare snackar så hör jag inget, kanske inte borde uttala mig om det riktigt än, eftersom jag bara spenderat en dag i skolan efter resan.
Och jag som samtidigt är så lycklig för att få ha kommit hem till Niklas, ingen har saknat honom mer än jag. Ingen älskar honom mer än jag. Och ändå. Vad är det som håller mig så fast i tankar om hur roligt vi hade i Flensburg, jag hittade åtminstone tre själsfränder.
Jag vill bara bubbla över om alla skämt och alla händelser och allt vi gjorde i Flensburg. Men jag ska inte göra det.

När jag kom hem snackade jag norsk-svenska. På något sätt saknar jag det.
Fastän det här är mitt liv på riktigt. Det är Niklas jag lever för. Det är vår framtid jag har i tanken, som får mig att gå igenom konstiga och jobbiga trauman och hopp.

Kan glädja mig åt att det kommer att gå över. Inom en snar framtid är den verkliga Julia tillbaka.

Allt jag vill göra idag är att gå igenom alla bilder och dricka thé inne på mitt rum, sittandes vid fönstret tittandes på regnet.

Förlåt, Niklas. Förlåt mig tusen gånger om. Jag menar aldrig att såra dig, aldrig.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Låt mig dricka thé till förruttnelse.

  1. Niklas skriver:

    HÄR HAR DU UNGEFÄR DET JAG SKREV (Minus den irriterade delen av det, för jag tyckte att ”det har vi gått igenom tillräckligt”)!! :D

    Det var en gång en liten pojke som levde i en väldigt stor värld, med väldigt många människor på. När pojken föddes hände något väldigt ovanligt. Det var en röd gibbonapa som hittade till villan och badrummet där han låg, skrikande och lagom nyfödd. Ingen kunde se gibbonapan förutom pojken.
    – Leta, leta, viskade apan till pojken.
    – Julia, Julia, fortsatte den rödhåriga varelsen för att sedan bli helt tyst. Sedan försvann den ut genom fönstret.
    Pojken hade nästan inte hört vad apan hade sagt till honom på grund av sin pappas panik i rummet. Pappan sprang fram och tillbaka och visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Mamman var väldigt trött och lugn, hon visste att allt skulle bli bra. Sedan hördes ambulansdörrarna öppnas och stängas utanför, nu kunde pappan pusta ut.

    Pojken fick namnet Niklas, han växte upp till en lugn och glad ung man. När han var sjutton år och några månader så gick han på en grillkväll hos en vän i småstaden som han nu bodde i. På den grillfesten fanns flera av de människor som han umgicks med. AAAAH! Och Julia Björk. AAAAH! Det var ju Julia Björk som satt där på terrassen. Helt Oväntat tyckte Niklas. Då kom han ihåg vad den röda gibbonapan hade sagt till honom! Dom blev tillsammans två dagar senare och började snacka om mjöl. Ett kilo mjöl och ett kilo till. Det var det dom gjorde i två dagar, pratade om mjöl och snubblade omkring i parker. Mitt i natten. Att tillägga är också att Niklas aldrig hade ”pratat om mjöl” med någon förut, det var hans snacka-mjöl-debut.

  2. julietjuliet skriver:

    JAG ÄLSKAR DIG.

    Och nu gråter jag såklart. Men inte av förtvivlan längre. Utan av lycka.

    Jag ska klara allt. För jag har dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s