Near-life-experience.

Eftersom jag har så bra tajming så lyckades jag nästan bli av med mitt liv en halvtimme in på N*E*R*Dspelningen under Way Out Häst[West].

Vi kollade på Pharrell och hans coola medrappare [som bland annat fick oss att skrika på One, Two, Three flera gånger, sedan A, B, C, senare Hell, Fuck, No och ytterligare ett mycket charmerande Pussy, Tits n’ Ass…] när jag helt plötsligt känner något bakom mitt öra precis vid håfästet. Jag ska vifta bort det tänker jag…och får då mitt allra första getingstick någonsin [har inte ens blivit stucken när jag var litet barn].

Först märker jag ingenting. Men efter någon minut, jag vet inte om det är tre eller sjutton, men fömodligen det tidigare alternativet, så börjar det klia överallt på kroppen och jag börjar bli liksom lite konstig i skallen på något sätt, obehagligt och lite frusen. Så jag säger till Niklas att något känns lite fel. Vi söker upp sjukvårdarna, under tiden vi går försvinner min röst mer och mer, Niklas noterar att jag fått utslag i ansiktet och jag ser att jag har små utslag på armar och lite så. När vi kommer fram till sjukvårdarna får jag 15 kortisontabletter och två allergitabletter, det verkar inte så farligt först, men sedan börjar utslagen verkligen blomma ut. Under armarna har jag fått nu och de sväller upp som luftmadrasser eller något, helt sjukt.

Nu försvinner min röst nästan helt och jag har fåtts lägga in i en ambulans som stod där. De sänker ner mig och jag blir blekare och blekare. Till slut så fixar de in en sådan där grej så att man kan koppla in dropp och annat så att det förs direkt ut i blodet. Jag har blodtrycks- och pulsmätare på hela tiden. Det enda jag ser som är skillnad är alla utslagen, att min röst nästan är helt borta, att jag hör sämre och att min hand är blå-grön-lila ungefär. Men det är inte jobbigt att andas, förmodligen för att jag fått så många kortisontabletter, som för övrigt var väldigt goda. Men de ger mig 3 milliliter adrenalin. Hjärtat snabbar på som sjutton och det är ganska obehagligt. Som efterverkning mår jag lite illa och börjar skaka.

När adrenalin-behandlingen är klar säger den ende läkaren på plats till min sjuksköterska; ”Fint gjort, snyggt jobbat, där har ni räddat ett liv.”. Så efteråt får jag alltså reda på att jag nästan dött. Hjälp. Mitt blodtryck och min puls hade sjunkit i botten superfort, därav att de fick skynda sig att häva i mig adrenalin.
Under tiden de har skött om mig har de ringt en ambulans. Så jag får föras skakande av frusenhet och medicin till Sahlgrenska. Hela tiden var jag orolig för att Niklas inte skulle få följa med. Jag ville inte vara ensam.

När jag rullas in på akutmottagningen tänker både Niklas och jag på Scrubs.
Jag har aldrig åkt ambulans förut… Arton år belevad, nu även ambulansupplevd.
Jag får en allergitablett till och fem kortison.
Återstår gör en väntan på läkare och medicinare. En väntan i typ fyra timmar. Det var en halvtimme tills Håkans spelning började när jag anlände till Sahlgrenska. Party. Kändes inte riktigt som att jag skulle hinna med den. Det gjorde jag inte heller. Men vi såg lite Neil Young när jag väl kom ut från sjukhuset, frusen och med magont.
Niklas, du är min hjälte. Tänk om du inte hade funnits. Så tråkigt och trist utan dig.

Niklas kom hem med glädjande nyhet runt fem-sex på morgonen efter jobbet häromdagen. Dagen det stod i GP att Håkan spelar på Liseberg den 26 september. Jag blev lyckans lycka. Tänkte att då gjorde det inte jättemycket att jag missade honom på WoW. Så tar jag upp och kollar vilken veckodag det är och inser att jag är i Tyskland då. Jag blev olyckans olycka.
Men, vi ska se honom i Stockholm istället, och ja, jag vet. Det är absolut inte samma sak som på hemmaplan…men. Det är i alla fall en spelning. Och det känns bra. Vi ska försöka boka resa och biljetter till det idag. När Niklas kommer hit efter att han har repat med bandet.

Liv flyttar till Gotland snart. Smärta. I ett år. Gone for a year. Jag vet inte hur det ska gå med mitt hjärta. Vem ska jag då ta en cigg på det med?
Liv flyttar, en cigg på det.

Det enda som var coolt med att ligga på akuten var EKG-apparaten, i alla fall var det coolt i en kvart. Inkopplad i tre punker på bröstet och dessutom inkopplad med dropp och med blodtrycksmätare. Jag var med robot än människa. Coolt.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Near-life-experience.

  1. Niklas skriver:

    Det var läskigt att gå brevid, väldigt läskigt. Det var dessutom frustrerande att gå brevid och se att du behöver hjälp men att man inte på något vis kan hjälpa till. Men det är ju faktiskt doktorerna och sjuksköterskorna (som faktiskt ska få mest cred) som har åtagit sig den uppgiften. Kanske skulle man bli sjuksköterska bara för att alltid kunna hjälpa dig när farliga saker händer Julia? Så kan du alltid gå säker när jag är i närheten. Jag kan bli din vandrande akutmottagning, din flygande första hjälpenväska och springande ambulans.

    Eller så blir jag konstnär… Haha! Känns inte allt för nödvändigt med en till konstnär i den här världen. Man kommer ändå inte kunna bli någon stor, antar jag. Om att bli stor nu är det viktigaste? Det viktigaste är kanske att man har kul och trivs med arbetet.

    Hmm… Jaja. Om 21 minuter är klockan tio och du kommer att vakna till franska pianotoner och en väldigt Amèlie-ig-sång från din mobila-väckarklocka vid namn Beata. Jag ska hoppa in i duschen innan dess tänkte jag och sedan äta tillsammans med dig och sedan åka iväg vid ca halv tolv tillsammans med dig till hemmet ditt och sedan skolan. Puss!

  2. Martina skriver:

    Nu är vi två allergiker! Det verkar vara mer allvarligt för dig dock. Låter inte kul alls… Hursomhelst, har du fått någon medicin än? Jag fiffilurar på om man skulle söka läkare eller så, för troligtvis behöver man ha en adrenalinspruta ifall man blir stucken nära halsen någon gång, och något sådant har inte jag… Vad gav de dig för allergimedicin förresten?
    Hoppas allt är bra med dig annars! Kram!

  3. julietjuliet skriver:

    Till NIklas: Du är min älskade underbara bästa söta filuriga snygga sexiga… ÅH. DU ÄR ALLT.
    Be my doctor, be my nurse, be my love.
    JAG ÄLSKAR DIG.

    Anything you need, anything you ask for, I’ll try to manage it.<3

    Åh. Jag vill kraaaamaaasss. Men du är i Ängabo och jag sitter i min säng och ska både vara konstnärlig och vara lärd och duktig och läsa i min franska bok.
    PUUSUSUUSUSUS.

  4. julietjuliet skriver:

    Till Martina: Jag innehar Tavegyl, Betapren och Anapen [adrenalinspruta].
    Men har du varit tvungen att åka in till akuten för allergichock? Om du inte har det så får du nog inget recept utskrivet på Anapen… Du kanske får utskrivet Tavegyl däremot, för det ska egentligen alla allergiker ha. Typ.
    Hur vet du att du är allergisk?

  5. Liv skriver:

    Åh, jag älskar dig, och jag saknar dig.
    Som svar på din kommentar i min blogg så tror jag att jag kommer hem på novemberlov, det är väl i oktober? (haha, ironi…)
    Och då ses vi. Och ser kanske en sjukt deppig film, alternativt Control så vi får skratta lite, och tar definitivt EN CIGG PÅ DET.<333

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s