Önskan, längtan och farhåga.

Egentligen ska jag lägga mig och sova tungt och länge för imorgon gäller det att jobba igen. Börjar nio. Hm. Men det är något jag längtar efter att skriva om. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag bara känner att små ord skaver och skrapar i kroppen, de vill ut, ut, ut. Så här kommer dem, ett efter ett, två efter tre, femton efter tjugotre. Jag ska upplysa er alla om hur många ord det blev till slut.

Jag har kommit på att livet blir nog inte så mycket enklare bara för att man är vuxen. Alla babblar på om att ungdoms-och tonårstiden är så svår o.s.v. Jag misstänker och tror att vuxentiden kan vara minst lika svår. I alla fall om man är ensam. Man behöver inte vara fysiskt ensam för det, bara känna sig ensam i världen. Det finns så många som gör det. Det gör ont i mitt hjärta.Varför gör det ont? För att jag vet. Jag vet precis hur det känns. Jag kan bara skatta mig lycklig att jag är långt ifrån den känslan nu. Och förhoppningsvis långt ifrån den för resten av mitt liv. Jag lever i min värld och dröm om att Niklas och jag kommer att hålla ihop i all den tid som återstår av våra liv. Jag vill verkligen det. En gång tänkte jag på ett helt annat sätt. Om det nu låter slampigt och självgott så skiter jag i det för jag har haft en del pojkvänner, och ingen av de förhållandena har känts såhär äkta som det här känns. Det har alltid funnits tvivel hos mig om att det inte kommer att hålla så länge. Det är ganska trängande.

Med Niklas är det annorlunda, jag vill bli de där tråkiga människorna som träffades när de var superunga och sedan levde tillsammans livet ut, gifte sig, skaffade hundratusenen barn och hade det där typiska väldigt stadgade livet, det är okej, bara jag får vara med Niklas. Ibland är jag rädd att han ska tröttna på mig [förr kanske jag var överdrivet egoistisk och bara trodde att jag skulle tröttna på min partner eller känna själv att vi inte skulle fungera ihop till slut] och det kommer han säkerligen att göra… Men kanske stannar han kvar i alla fall och väntar tills jag skärpt till mig, för som det är nu finns det ingen möjlighet för mig att lämna honom. Det skulle aldrig någonsin gå. Jag skulle tappa halva meningen med livet och det är inte kul med ett halvt liv, det är så jag har levt förut. Så jag vet av erfarenhet.
Det känns som att vi är gjorda för varandra. Äckligt lika på de perfekta visen, och ändå olika på vissa håll, för det behövs.

En sak jag tänker på mycket är att min säng inte ens är hälften så trång med Niklas i den som den var när en annan människa låg där. Det beror på att jag får nudda Niklas, jag får ligga HOS Niklas, jag får ligga MED honom. Det är så mycket trevligare att spendera natten tillsammans när man får vara i varandras själar. Jag andas in hela honom och njuter. Han doftar så gott.

Om jag ska be till Gud någon gång så är det för att be om att få ha kvar Niklas för alltid.

Det är lätt att jag gråter om jag tänker på hur det skulle vara om han inte fanns tillgänglig hos mig längre.

Vi firade två månader igår [men det känns som om vi alltid varit vi] och på torsdag åker jag till la France och är borta i tolv dagar [men det känns snarare som att jag ska vara borta i tolv år].

ca 612.

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Önskan, längtan och farhåga.

  1. fille skriver:

    fint fint fint skrivet. och sant. jag känner nästan likadant med tobbe, fast bara nästan. och det nästanet kommer bara från alla utifrån som tycker att vi är för unga, som tror att vi kommer göra slut direkt. de är dom som planterar tvivel i mig i så fall. så därför måste jag alltid säga ”om vi är ihop då..” för att dom inte ska kunna skratta åt mig.. OM vi inte är ihop då. vilket vi kommer vara, men du veeeeet.

    min poäng var att ja, det är så jävla underbart att vara sjukt jävla jättekär. jag har varit ihop med min karl i över 2 år, 25 måmder för att vara exakt. och jag känner inte en endaste suck nära till att tröttna. bara en längtan efter mer mer mer. att få utforska allt som vi inte utforskat än. och det är fint. och varje gång vi separeras från varandra (som till exempel nu när jag är sjuk och han åker på kryssning till TALLINN?!??! med sina vänner) och sedan träffas igen så ser det ut såhär:

    (kanske inte exakt. men jag vill att du ska se den, om du nu inte redan har gjort det).

    jag saknar dig och längtar efter tisdag! :)

  2. julietjuliet skriver:

    ÅÅÅÅÅÅHHHHHHÅHÅHÅHÅÅHÅHÅHÅHÅHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHH!!!! VAD FINT! Nu gråter jag igen. HAhahahah.<333

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s