Sanna.

”Du anar inte vad jag grät när jag fick reda på det. Det fick hända
vemsomhelst nästan, men inte henne. Hon behöver det minst
av alla. Stackars lilla, lilla. Det är för sorgligt, det är för tragiskt,
det är för orättvist. Ingen rättvisa. Det är i sådana stunder jag
tänker att Lenas far kunde ha dött istället, det var ju samma
dag, och ändå är det stackars lilla Sanna som drabbas av det,
utan förvarning. Åh. Det är så sorg. Det är klart att jag inte vill
att Lenas far ska dö, det är klart, men Lena har ändå haft sin far
ett tag nu och han ska dö om kanske inte alltför lång tid. Helst
skulle ingen ha dött. Sanna är så ung, och så liten. Och så harmlös.
Och ja. Det är bara så orättvist.”

Excuse me, Fille. Bara att där kom mina ord fram ordentligt när
jag skrev till dig.

 

Det är som sagt så hemskt. Och genast kommer mitt dåliga
samvete. Varför har jag inte funnits där för henne tidigare?
Varför har jag inte brytt mig mer förut? Varför har jag varit
så hemsk? Varför har jag ignorerat henne? Hur kunde jag
tycka att hon är så jobbig? Hur kunde jag inte märka när hon
inte var i skolan på flera veckor? Varför har jag stört mig så
mycket på henne? Och varför har ALLA känt så? Varför hade
hon ingen? Varför vill inte någon vara hennes? Varför är det
aldrig någon som vill vara med henne, varför är det aldrig
någon som ringer henne? Varför kan inte vi göra den här
gymnasietiden till något fint i hennes liv? Varför kan vi inte
vara medmänskliga? Är det så svårt att tycka om henne?
Vad är jag rädd för? Vad är vi rädda för? Vad är hon rädd
för?

Jag vill bara be om ursäkt i århundraden.

Igår. Sannas, lilla utfrusna, bortglömda, osynliga Sanna, pappa
dog. Igår.
Idag. Besked. Chock. Sorg. Tårar. Orättvisa.

Ikväll, gråt och det finns ingen tid för något annat än att tänka på henne.
Det känns som om det är någon nära till mig som dött. Och
jag känner inte ens Sanna! Finns det någon som tycker om henne?

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sanna.

  1. fillepille skriver:

    jag pratade med henne för drygt två veckor sen och förklarade att ibland blir vissa utfrusna utan anledning. och att det inte är deras fel. och att hon ska försöka hitta självförtroende och lycka i sig själv så mycket det bara går utan att låta andra få makten att påverka hur glad eller ”behövd” hon känner sig. givetvis ingen enkel sak, men det är i alla fall något att sträva mot. hon sade att hon forstod och därefter pratade vi lite till. sen dess har jag umgåtts med henne, men ändå känt mig hemsk för att jag inte UMGÅS med henne till 100%. att jag inte verkar lika intresserad av vad hon har att säga som när någon annan säger det. det är nästan som att övriga klassens tänkande har grävt sig in i mitt huvud. och nu ska jag gå och tvåla bort det! usch. jag var väldigt rak med henne när vi pratade, något som jag inte ångrar. för jag har sagt hela ettan och halva tvåan att någon behöver prata med henne. jag sa somså att andra människor blir obekväma och nervösa runt människor som själva är nervösa. hon sade att hon ofta är nervös just på grund av den prestationsångesten som kommer med att delta i en vanlig gruppaktivitet (därmed mitt råd om att hitta självförtroende i sig själv, så att saker runtomkring förhoppningsvis ändrar sig. som ringar på vattnet). jag tycker så fruktansvärt synd om henne och erkänner att jag inte agerat perfekt varje gång, som t.ex. under den tiden som hon tydde sig till mig extra mycket. och jag kände mig trängd. men det har inte med henne att göra. jag tål inte människor som är för klängiga oavsett vilka de är eller vad de heter eller har för anledning. plus att jag var på en dålig plats i livet över huvud taget då och inte orkade med någon annan förutom mig själv och mitt eget huvud. speciellt inte någon som söker gemenskap, när jag inte kunde ge det. JAJA. nu babblar jag på som ett jagvetintevad. jag antar att jag använder ditt kommentarsfält som en ventil.. men jag menar helt enkelt att JA det är jävligt synd om lilla stackars sanna. och jag hoppas att det inte blir en våg av medkänsla från klassen som går över. utan att detta kanske kan bli en vändpunkt. att alla inser att hon är en människa och behöver känna sig behövd och sedd, oavsett vad. vi vet ju alla hur det är att känna sig riktigt ensam. NEJ! nu får jag sluta prata. ses på torsdag sötnos<3

  2. julietjuliet skriver:

    Det var mycket bra att du pratade med henne om det där. Jag tror att hon kan behöva veta att det inte är bara hon som känner eller ser att hon blir utfryst. Jag tror att dte kan vara skönt att se att andra också sätt det och att det egentligen inte finns någon anledning till det. Jag har pratat med henne många gånger på spårvagnsresor när jag åkt från Gustav. I början, ettan, tyckte jag alltid att dte var lika jobbigt, jag blev precis som du säger nervös över att hon är så nervös och jag visste inte hur jag skulle hantera det. För jag tror att jag på något sätt kände mig otroligt överlägsen. Och det är ju klart att jag blev det, i och med att jag jämfört med henne har en ENORM självkänsla och självförtroende. Då kan jag ändå känna mig som världens sämsta väldigt ofta. Man kan ju bara gissa hur hon känner sig. Jag hade alltid trott att hon var bar vän med ”den andra delen” av klassen, så jag tänkte inte så mycket på att inte jag var dte. Jag tänkte att jag inte behövde bry mig direkt. Så förstod jag efter att någon förklarat för mig [när hon hade vart bort de där veckorna och jag inte ens lagt märke till det] att dte inte var någon som ville vara med henne. Det känns helt otroligt. Hallå, vi är en klass på 20-25 elever, och folk är mellan 17 och 19 år. Hur, HUR är det möjligt att vi håller på med sådana där dagisfasoner, det är inte ens dagis, det är mer lågstasiefasoner, på dagis är man i alla fall öppen för dte mesta. Och hur kan det vara så fel om Hon säger eller föreslår något, då folk ofta bara fnyser, viskar och himlar med ögonen. Om någon annan hade föreslagit det hade alla hållt med. Det är en kollektiv utfrysning från alla håll. Vilket är sjukt. Vi borde ha lite mer mod. Men ja. Nu använder jag den här svars-grejen som ventil och förmodligen kommer du inte ens att läsa mitt svar. HAHA. Jaja. Vi ses på torsdag, and it’ll be GREAT! =D.

  3. fillepille skriver:

    haha klart jag läser! jag knarkar faktiskt din blogg..
    och ja. jag kan faktiskt känna igen mig i det du skriver. det är pinsamt! speciellt eftersom vi är teaterelever som generellt ses som utåtriktade och pratglada utav ”de utanför” våran aktörbubbla (HA!). jag tror det är klassiskt grupptryck och utfrysning i ett. en gör något så gör alla det, och lilla sanna blir lammet till slakten pga invanda ”dagisfasoner” som du säger. jag vet inte hur många gånger jag kommit hem till mamma och undrat ”VAD ska jag göra? hur ska jag få in henne i klassen utan att antingen jag blir utstött också eller att det bara inte gååår!” jag tycker hon är snäll och gullig. men det får inte kännas som ett måste att vara med henne bara för att. för då blir det falskt, och falsk vänskap är mycket värre än utfrysning. hursomhelst, efter det där samtalet jag hade med henne så ser jag faktiskt en liten förändring i henne. i alla fall när hon är runt mig. kanske just för att hon vet att jag vet hur det känns att vara ensam. och att jag vet att hon är nervös redan, och att jag har sagt att det är onödigt. liksom.. ta ett andetag och tänk att ”fan va grym jag är” och låt ingen slå hål på det. jaja, vi får hoppas att det är en förändring på gång. att klassen har blivit tillräckligt uppskakade för att förstå vad dom håller på med. jag har förstått hur jag har betett mig för ganska länge sen, men jag har inte vetat vad jag ska göra av alla tankar och hur jag ska göra därefter. fram tills snacket. prata är alltid lösningen! antagligen därför jag pratar hela tiden..

  4. julietjuliet skriver:

    Ja, jag har också tänkt att hur jag betett mig har varit otroligt löjligt och svagt, men jag har inte heller orkat ta tag i det. Jag har tänkt att nej, jag orkar inte med henne. Och egentligen? Varför?
    Visst, vi behöver inte vara bästisar till oändligheten, för det skulle vara otroligt falskt av mig. Men jag kan fortfarande anstränga mig och se att hon är en individ, en människa, som både har goda och icke goda egenskaper. Så är det ju för alla. Jag hoppas verkligen att det här blir en signal till hela klassen som gör att hennes sista tid på gymnasiet kan få ett litet positivt ljus över sig, kanske en liten mysig slinga av musik som låter vackert i hennes öron. För jag vet hur arg jag blir på människor som med eller utan anledning fryser ut någon. Jag kan bli så grymt förbannad. Så tar jag ett steg tillbaka och ser på mig själv. Hur mycket bättre har jag varit mot Sanna egentligen? Vem är det som borde skärpa sig först egentligen? Jag kanske borde tänka innan jag anklagar andra.
    Sanna behöver all uppmärksamhet och uppmuntran hon kan få. I fortsättningen ska i alla fall jag stå på hennes sida, och inte på ett överdrivet eller falskt sätt. Utan bara som mig och utifrån mina värderingar. Hon har alltid förtjänat henne.
    Hon har aldrig blivit mobbad, för ingen har någonsin sett henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s