Jag har tänkt på dig hela dagen. När jag fick reda på det imorse
så dog något i mig av tomhet. Det fick inte hända. Jag har inte
gråtit så mycket på väldigt länge, men jag hoppas att du kan gå
vidare ändå, eller jag litar på att du kan klara det här. Du ska
veta att jag finns här och jag ska dela din börda och sorg om du
vill. Jag kommer att fortsätta tänka på dig tills den här dagen
tagit slut, och längre därtill. [sms till henne som jag skickade,
kände att jag ville bevara och spara det någonstans. Kände
att det var lite för privat för bilddagboken, kände att det var
bra för en ”dagbok”. Hon blev glad för blommorna
.]

Ingen behöver den sorgen,
men allra minst du.
En död, en död av tomhet i mig.
Innuti mig.

Någon som ska finnas där i tid
och otid. Någon som kanske alltid
har funnits där i tid och otid redan.
Någon som försvann.
Och ingen kan råda bot, ingen kan
spola tillbaka tiden.

Du går i korridorerna, i en klass,
i en klass som inte finns. Bland
människor som inte ser. De ser utan
att verkligen förstå.
Individ.

Varma strömmar ner för mina kinder,
ändå är de så kalla.
I floden, i oceanen.
En blanding.
Otillräcklighet, samvete.

Spola tillbaka och ändra, spola tillbaka och ta tillbaka, spola tillbaka och förhindra.

Så tungt.

Kan tiden ångra sig?

Om julietjuliet

Du är glad!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s